Lyckobarn

 

Hej vackra ni!

 

Jag har länge bloggat på en annan blogg där jag inte är anonym, men väljer nu att starta denna blogg för att kunna skriva av mig utan attbehöva ta hänsyn till min omgivning, rykten eller hålla tillbaka mina känslor. 

 

Jag är en tjej i 25-årsåldern som bor tillsammans med min sambo och mina älskade barn sedan ett tidigare förhållande. 

Utått sett ser vår vardag och liv ut att vara komplett, alla ler och säger "ja allt är bra" när någon frågar. Bakom dessa fasader svämmar känslorna runt som lava från en aktiv vulkan samtidigt som vardagens pussel och ekonomi sätter hjärnan på högvarv. Jag har lidit av svår anorexi, ibs och endromentrioser vilket läkarna tror är orsaken till vår ofrivilliga barnlöshet. 

 

Imorgon är det dags för vår andra IVF-behandling på annan ort. 

Första turen fick avbrytas då det inte utvecklades tillräckligt många äggblåsor. Denna behandling har varit "den långa processen" och det känns stor skillnad. 

Har mått så otroligt illa de senaste dagarna och även kräkts. Brösten ömmar så jag knappt vill bära tröjor och humöret är allt annat än jämt. 

 

Eftersom detta är väldigt nytt för oss så är det massa tankar som snurrar inför kommande äggplockning imorgonbitti. 

 

Jag har känt mig väldigt ensam i denna process. Jag älskar min sambo och han älskar mig men tyvärr tar hans jobb all hans tid och energi, plus att han har ett enormt kontrollbehov som gör att även om han är ledig så litar inte han på sin personal. Detta har gjort att vi knappt pratat om allt jag går igenom och hur jag mår samt att all planering, medicinering och möten på kvinnokliniken är på mitt ansvar. Förra omgången med sprutor gjorde så otroligt ont på slutet, (efter att ha tagit närmare 30 sprutor i magen är jag både öm och blå). Bad då min sambo hjälpa mig EN kväll med att ta sprutorna då jag inte klarade av att sticka igenom huden själv. Svaret blev "nej jag tycker det är äckligt". 

Detta och mycket mer har gjort att jag känner mig väldigt ledsen, ensam och besviken.

 

P.g.a all stress med planering, flyg, behandling medicinering och vardagsplanering är jag osäker på om denna omgång kommer "nappa". Jag tror att man behöver känna sig lugn och trygg för att det skall gå vägen, alltså raka motsatsen mot vad jag känner nu. 

 

För er andra som genomgått detta, hur har ert stöd varit? Har ni berättat för vänner och familj? 

 

 

Kärlek! ❤️